Ut i det okända

Idag börjar livet. Eller slutar. Det beror på hur man ser det.

Det har varit en omvälvande dag, minst sagt.

Idag har jag gjort det. Jag har gjort det som jag var så livrädd för. Jag har slutat på jobbet, meddelat föräkringskasse- och kommunhandläggaren, pratat med kollegorna och hämtat alla mina kläder och grejer och lämnat förskolan bakom mig. Nu är jag officiellt sjukskriven igen.

Vägen till det beslutet har varit lång och krokig men fick ändå en ände idag under terapitimmen. Jag berättade för psykologen exakt hur jag kände och vad jag ville göra. Igårkväll gjorde jag en "plus- och minuskarta" och en "Vad skulle jag vilja göra" kontra "Vad vill jag inte göra" över min nuvarande situation och jobbet och minussidan var överväldigande på bägge. Att sen min kropp protesterar livligt genom ständiga infektioner, konstant trötthet och smärta gjorde beslutet ganska självklart, om än svårt.

Jag är konstant trött men kan inte sova, jag tappar orken blixtsnabbt och hinner aldrig återhämta mig mellan varven. Jag glömmer saker, är desorienterad, kan inte fokusera och är ibland totalt förvirrad. När jag var på väg hem en kväll i förra veckan kom jag på mig själv med att undra vad det var för dag... Totalt mentalt kaos alltså.

Jag var rädd att psykologen skulle gå in på vad som var fel på jobbet och hur jag skulle förändra det, med utgångspunkt ifrån mig själv och att jag skulle vara kvar där men hon reagerade precis tvärtemot vad jag trodde. Hon tyckte att det jag sa och tänkte lät jättebra och hon uppmuntrade mig att lyssna på min kropp och släppa all prestige, stolthet och rädsla. Så på väg från därifrån ringde jag upp min psykiater och han sa samma sak och sjukskrev mig på direkten.

Det var inte lätt att berätta för kollegorna och till barnen sa jag faktiskt ingenting, bara hejdå som jag brukar när jag går hem. De är ju så små så de skulle ändå inte förstå om jag förklarade att det var min sista dag. Men det sved i hjärtat att lämna dem.

Det känns fruktansvärt jobbigt just nu, det känns som ett gigantiskt misslyckande, jag har gett upp - igen! All min stolthet och prestige har fått sig en rejäl törn. Men nånstans vet jag att det var ett nödvändigt, om än tungt, beslut.

Och vad jag ska göra nu har jag inte den blekaste aning om. Jag är rädd att bli fast i sjukskrivning (vilket jag absolut inte vill) och att behöva börja om igen med rehabilitering. Jag är också rädd för att inte veta vad jag ska ta mig till, jag önskar att det fanns något som jag känner en stark lockelse till. Det finns visserligen saker som jag tycker om och gärna skulle vilja jobba med och jag har en dröm om ett möjligt karriärbyte men jag vet inte hur jag ska våga ta ett sånt steg. Det måste ju funka praktiskt också och inte minst ekonomiskt. Det är ju knappt att det går runt som det är nu.

Efter gårdagen på jobbet då jag mestadels kände mig som luft satt jag i timtal framför datorn och beställde kataloger, prospekt och gud vet vad från alla möjliga skolor. Det kanske inte blir något av det men nu har jag i alla fall beställt material från en halv skog, alltifrån skrivarkurser, målarkurser och webdesign till diverse friskvårds- och massageterapeututbildningar.


Jag säger som Martin Stenmarck; "Fan vad ska jag ta mig till???"



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!