Inspiration och motstånd
Jag har hittat en ny inspirationskälla som skänker mig lust och längtan men samtidigt ytterligare förstärker sorgen över att yogan och jag inte alls fungerar ihop just nu. Plötsligt är det inte längre bara vissa positioner som skrämmer. Jag försöker på olika sätt och vis att smyga in asanas, Lavaserier, andning och lite känsla i vardagen, att kliva utanför mattan och istället känna gräset under mina fötter och det kan gå för en kort stund men snart är ångestklumpen tillbaka. Hela min kropp protesterar, skriker av smärta och längtar efter rörelserna, flowet och den känsla som ett rofyllt Yin-pass för med sig men den obeträdda rektangeln på golvet förblir dock obeträdd, trots att den legat utrullad på golvet sedan i juni. Den enda positionen där jag egentligen kan känna någon slags frid är Vrkasana: 
Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Behöver jag grundas? Saknar jag de rötter och den stabilitet som krävs för att verkligen våga växa? Kanske.
"In order to heal, we need to feel." Det är där det sitter. Att känna, känna efter, släppa taget - det utlöser alla alarmsystem. Rädslan förlamar, paniken växer och kropp och själ låser sig vid blotta tanken. Jag vågar inte ens ta striden, vågar inte fäktas mot mina demoner utan flyr istället.
Tänk att något som bara är fem millimeter tjockt kan vara så stort och skrämmande och så starkt förknippat med fara...
