Anam Cara

 

Idag betyder alla dessa siffror absolut ingenting. Jag kan läsa, i bemärkelsen avkoda bokstäver och ord och jag gör det till och med ganska snabbt, men jag har svårt att få ett sammanhang i texten och jag minns den inte efteråt. Att läsa faktatexter är ännu svårare. Bokstäverna flyter ihop framför ögonen och hjärnan kan inte ta in informationen. Brevlådan fylls av brev med obegripliga texter och begrepp och paniken växer i takt med högen av ”Viktiga Papper Och Blanketter” som måste fyllas i fullständigt korrekt för att nödvändiga beslut ska kunna fattas och för att det ska trilla in några kronor på kontot.

 

Jag kan se en långfilm men minns dagen efter inte vad den handlat om. Än mindre några dagar senare. Jag kan se filmer både två och tre gånger innan jag förstår att jag faktiskt sett dem tidigare.

Jag har svårt att hålla tråden i ett längre samtal och kan överhuvudtaget inte längre ta in information enbart via hörseln. Något så simpelt som ett telefonsamtal med en närstående kräver en enorm mängd energi, både före, under och efter, eftersom jag behöver se eller göra för att jag ska kunna greppa och vara säker på att minnas det även efteråt. Jag som alltid haft oerhört lätt för att lära och sällan behövt bli instruerad mer än en gång behöver idag lång tid och mycket hjälp för att lära mig de allra enklaste moment.

 

Jag glömmer saker, är desorienterad, kan inte fokusera, får ständiga minnesluckor och är ibland totalt förvirrad. Kalendern håller ordning på viktiga möten och tider men för att jag ska komma ihåg att titta i den måste jag ta hjälp av mobiltelefonens påminnelsefunktioner. Genom att hålla räkning på matförpackningarna säkerställer jag att katterna får mat två gånger om dagen, varken mer eller mindre.

 

Min kropp protesterar livligt genom ständiga infektioner, febertoppar och smärta. Jag växlar mellan att ligga sömnlös natt efter natt, för att sedan sova i det närmaste dygnet runt i flera dagar. Jag är konstant trött men kan inte koppla av, jag tappar orken blixtsnabbt och hinner aldrig återhämta mig mellan varven. Små vardagsbestyr som att diska, duscha, tvätta eller handla blir till dagsprojekt som ibland känns oöverstigliga och som, när jag väl lyckas utföra dem, gör mig totalt utslagen i flera timmar efteråt. En mysig eftermiddag med vännerna eller en kort shoppingrunda betalas i form av två dagars total utmattning och sängläge.

 

Jag har sällan bra dagar. Men vissa dagar är bättre sådana. Dagar då jag orkar göra saker, orkar fotografera eller göra smycken, orkar ta en kort promenad. Genast kommer tankarna; om jag orkar detta, varför orkar jag inte allt annat? Varför kan jag inte bara bita ihop och leva det liv jag vill leva, det liv som många andra lever. Är jag lat? Innerst inne vet jag svaret men jag förstår hur det kan se ut från en utomståendes perspektiv. Hur svårt det kan vara att förstå varför jag klarar flera saker vissa dagar, och andra dagar ingenting alls. 

 

Och mitt i allt, rädslan. Den förlamande, krypande paniken. Hur länge ska det vara så här? Kommer det någonsin att bli bättre? När ska kampen ta slut och livet börja?

 

Nej, mot en stressad hjärna hjälper inga universitetspoäng i världen. Inga betyg kan påverka ett sinne grumlat av depression eller utmattning. Snarare ökar det bara stressen och känslan av att vara värdelös. De där siffrorna sticker i ögonen och påminner om något som inte längre existerar. De förstärker bara övertygelsen om att jag faktiskt har blivit dum i huvudet. På riktigt.