Anam Cara

Det har gått en knapp månad sedan jag tvingades fatta ett oerhört tungt beslut, ett beslut som jag ännu inte har lyckats förmå mig själv att acceptera. Jag har varit sjukskriven i tre veckor och jag känner mig redan identitetslös. Det är väl märkligt hur mycket man kan identifiera sig med ett yrke!?

känns oerhört jobbigt just nu, det känns som ett gigantiskt misslyckande, jag har gett upp - igen! Jag har alltid identifierat mig med mina prestationer, med min duktighet, först som student och därefter i yrkesrollen men det finns en stor fara med det och det är den jag upplever just nu. I takt med att duktigheten falnar blir även självkänslan bränd i kanterna och all min stolthet och prestige har fått sig en rejäl törn. Vad ska jag nu identifiera mig med. Vem är jag - egentligen?

en nånstans vet jag ändå att det var ett nödvändigt, om än tufft, beslut.

Jag växlar mellan att ligga sömnlös natt efter natt, för att sedan sova i det närmaste dygnet runt i flera dagar. Jag är konstant trött men kan inte koppla av, jag tappar orken blixtsnabbt och hinner aldrig återhämta mig mellan varven. Små vardagsbestyr som att tvätta eller handla blir till dagsprojekt som ibland känns oöverstigliga och som, när jag väl lyckas utföra dem, gör mig totalt utmattad i flera timmar efteråt. Jag glömmer saker, är desorienterad, kan inte fokusera och är ibland totalt förvirrad. Att min kropp dessutom protesterar livligt genom ständiga infektioner, konstant trötthet och smärta gjorde det slutgiltiga beslutet ganska självklart, om än svårt.

För många skulle det säkert kännas befriande att ha ett tomt blad framför sig men för mig känns det mest frustrerande och stressande, knepigt nog.

En snabb överslagsräkning visar att jag har drygt 300 högskole- och universitetspoäng, majoriteten av dem inom mitt yrkesområde, och man kan tycka att jag under all denna studietid borde ha förstått att jag vandrade på fel väg. Om jag nu är på fel väg. Men kan utbildning någonsin vara fel?

Och mitt i allt, rädslan. Hur länge ska det vara så här? Kommer det någonsin att bli bättre?

Det känns som om hela jag ska sprängas i bitar av alla tankar, alla känslor, allt som snurrar. Jag går sönder bit för bit och behöver börja om från början igen. En mental defragmentering, plocka isär och börja om, foga ihop bitarna på rätt sätt, i rätt ordning, väldigt noggrant. Det skrämmer mig att jag fortfarande, efter alla dessa år av sjukskrivning, mediciner, terapi, andra behandlingsformer och mycket eget arbete fortfarande kan falla så här hårt och djupt. Jag är rädd för vad som håller på att hända med mig, vet inte hur jag ska stoppa eller ändra det. Det känns som om jag står vid sidan av en sjö och ser mig själv sjunka allt djupare ner under ytan, utan att veta hur jag ska bära mig åt för att rädda mig själv, utan att kunna förmå mig att röra mig för dra upp mig ur vattnet innan jag når absoluta botten och drunknar.

Jag trodde att jag var på rätt väg, jag började känna fast mark under fötterna men än en gång har jag tvingats inse att allt bara var en illusion.

Hela min tillvaro har återigen ställts upp och ner, jag vet inte vad jag vill eller vad jag kan och vad jag ska göra nu har jag inte den blekaste aning om. Jag har en lång och omfattande utbildning men i nuläget vet jag inte ens om jag kommer att kunna använda mig av den. Eller, använda är kanske fel ordval, jag kommer förhoppningsvis att ha nytta av den oavsett vad jag bestämmer mig för att göra i framtiden, men jag vet inte om jag kommer att kunna arbeta som det jag är utbildad till. Jag älskar mitt jobb och det gör det bara ännu svårare att tvingas inse att jag kanske faktiskt inte klarar av det. Åtminstone inte för tillfället. Det är allt för mycket annat som kräver min tid, min kraft och mitt fokus för att jag ska kunna få ekvationen att gå ihop med ett arbete som kräver det samma.

Jag har svårt att förstå hur 'alla andra' klarar av att ha ett helt vanligt liv med jobb, träning, vänner etc. Förstår inte hur jag nånsin ska kunna komma tillbaka till den jag en gång var, förstår inte hur jag orkade men det gjorde jag så alltså borde jag klara det även idag. Men hur? Och när? När ska kampen ta slut och livet börja? När är uppförsbacken slut och när börjar raksträckan? Till och med en och annan nerförsbacke skulle vara skönt. Dock inte för brant eller för länge, det får inte börja gå för fort igen. Men en liten stund skulle det vara skönt att bara kunna åka med, utan att behöva anstränga mig det minsta.

Har ni någonsin försökt ta er uppför trapporna till Lustiga Huset på Gröna Lund? De där trapporna som går ”omlott” och där man måste passa in stegen exakt rätt för att ta sig uppåt. Annars blir man bara stående, eller i värsta fall ramlar man. Ungefär där befinner jag mig. Jag försöker ta mig uppåt, framåt, men jag lyckas inte sätta fötterna på trappstegen, lyckas inte ta mig någonstans. Jag försöker hitta rytmen, sätta foten på nästa trappsteg i exakt rätt tillfälle men jag är alltid för tidig eller för sen och famlar istället bara i luften. Till slut blir jag bara stående på ett och samma trappsteg, av rädsla för att falla om jag fortsätter misslyckas med att hitta stegen. Kan riktigt känna paniken som infinner sig när man efter en stund inser att man inte kommer lyckas att ta sig upp, men inte heller kan gå tillbaka ner. Människor bakom börjar bli irriterade och vissa tränger sig till och med förbi men jag står fortfarande kvar och ju längre tiden går, desto mer panikslagen och stressad blir jag.

Jag kan inte gå bakåt. Jag kan heller inte stanna där jag är. Men hur bär jag mig åt för att komma framåt?

Jag önskar så hett att det fanns något som jag kände en stark lockelse till, att jag kunde peka ut något och säga: "Det där är vad jag vill göra med mitt liv!" men jag famlar än så länge i blindo. Många sömnlösa nätter, ångestfyllda dagar och hundratals timmar av grubblerier har än så länge inte givit mig någon vägledning. Jag saknar inte tid, tvärtom, men jag saknar ett mål att sträva mot och jag saknar drivkraft och ork. Jag är och förblir tom på idéer, tom på önskningar och mål. Hur vet man var man ska börja leta när man inte vet vad det är man söker? I vilken riktning börjar man gå när man inte vet vart man ska?

Vid det här laget borde jag veta hur jag ska göra för att bli bättre och det är lätt att ge andra råd men varför klarar jag inte av att tillämpa det på mig själv? Varför blir jag som förstenad när det kommer till mig själv och det som händer med och i mig? Varför kan jag inte förmå mig att göra de där sakerna som jag vet att jag borde göra och som kanske kan få mig att må bättre? Den här känslan av att vara en betraktare till mitt eget liv, att inte (kunna) göra något, är så oerhört frustrerande. Och om jag nu är medveten om det och till och med kan beskriva känslan, varför kan jag inte göra nåt för att förändra situationen? Varför kan jag se och känna att jag är en betraktare, en biroll i utkanten av min tillvaro, men inte förmå mig att kliva in på scenen istället och verkligen göra nåt?

Så många frågor, desto färre svar.

Jag säger som Martin Stenmarck; "Fan vad ska jag ta mig till???"

Det har gått en knapp månad sedan jag tvingades fatta ett oerhört tungt beslut, ett beslut som jag ännu inte har lyckats förmå mig själv att acceptera. Jag har varit sjukskriven i tre veckor och jag känner mig redan identitetslös. Det är väl märkligt hur mycket man kan identifiera sig med ett yrke!?

Jag skulle ljuga om jag inte erkände att det känns oerhört jobbigt just nu. Det känns snarare som ett gigantiskt misslyckande, jag har gett upp - igen! Jag har alltid identifierat mig med mina prestationer, med min duktighet, först som student och därefter i yrkesrollen men det finns en stor fara med det och det är den jag upplever just nu. I takt med att duktigheten falnar blir även självkänslan bränd i kanterna och all min stolthet och prestige har fått sig en rejäl törn. Vad ska jag nu identifiera mig med. Vem är jag - egentligen?

Men nånstans vet jag ändå att det var ett nödvändigt, om än tufft, beslut.

Jag växlar mellan att ligga sömnlös natt efter natt, för att sedan sova i det närmaste dygnet runt i flera dagar. Jag är konstant trött men kan inte koppla av, jag tappar orken blixtsnabbt och hinner aldrig återhämta mig mellan varven. Små vardagsbestyr som att tvätta eller handla blir till dagsprojekt som ibland känns oöverstigliga och som, när jag väl lyckas utföra dem, gör mig totalt utmattad i flera timmar efteråt. Jag glömmer saker, är desorienterad, kan inte fokusera och är ibland totalt förvirrad. Att min kropp dessutom protesterar livligt genom ständiga infektioner, konstant trötthet och smärta gjorde det slutgiltiga beslutet ganska självklart, om än svårt.

Och mitt i allt, rädslan. Hur länge ska det vara så här? Kommer det någonsin att bli bättre?

Det känns som om hela jag ska sprängas i bitar av alla tankar, alla känslor, allt som snurrar. Jag går sönder bit för bit och behöver börja om från början igen. En mental defragmentering, plocka isär och börja om, foga ihop bitarna på rätt sätt, i rätt ordning, väldigt noggrant. Det skrämmer mig att jag fortfarande, efter alla dessa år av sjukskrivning, mediciner, terapi, andra behandlingsformer och mycket eget arbete fortfarande kan falla så här hårt och djupt. Jag är rädd för vad som håller på att hända med mig, vet inte hur jag ska stoppa eller ändra det. Det känns som om jag står vid sidan av en sjö och ser mig själv sjunka allt djupare ner under ytan, utan att veta hur jag ska bära mig åt för att rädda mig själv, utan att kunna förmå mig att röra mig för dra upp mig ur vattnet innan jag når absoluta botten och drunknar.

Jag trodde att jag var på rätt väg, jag började känna fast mark under fötterna men än en gång har jag tvingats inse att allt bara var en illusion. Hela min tillvaro har återigen ställts upp och ner, jag vet inte vad jag vill eller vad jag kan och vad jag ska göra nu har jag inte den blekaste aning om. Jag har en lång och omfattande utbildning men i nuläget vet jag inte ens om jag kommer att kunna använda mig av den. Jag kommer förhoppningsvis att ha nytta av den oavsett vad jag bestämmer mig för att göra i framtiden, men jag vet inte om jag kommer att kunna arbeta som det jag är utbildad till och det är en stor sorg att bära.

Jag älskar mitt jobb och det gör det bara ännu svårare att tvingas inse att jag kanske faktiskt inte klarar av det. Åtminstone inte för tillfället. Det är allt för mycket annat som kräver min tid, min kraft och mitt fokus för att jag ska kunna få ekvationen att gå ihop med ett arbete som kräver det samma.

Jag har svårt att förstå hur 'alla andra' klarar av att ha ett helt vanligt liv med jobb, träning, vänner etc. Förstår inte hur jag nånsin ska kunna komma tillbaka till den jag en gång var, förstår inte hur jag orkade men det gjorde jag så alltså borde jag klara det även idag. Men hur? Och när? När ska kampen ta slut och livet börja? När är uppförsbacken slut och när börjar raksträckan? Till och med en och annan nerförsbacke skulle vara skönt. Dock inte för brant eller för länge, det får inte börja gå för fort igen. Men en liten stund skulle det vara skönt att bara kunna åka med, utan att behöva anstränga mig det minsta.

Har ni någonsin försökt ta er uppför trapporna till Lustiga Huset på Gröna Lund? De där trapporna som går ”omlott” och där man måste passa in stegen exakt rätt för att ta sig uppåt. Annars blir man bara stående, eller i värsta fall ramlar man. Ungefär där befinner jag mig. Jag försöker ta mig uppåt, framåt, men jag lyckas inte sätta fötterna på trappstegen, lyckas inte ta mig någonstans. Jag försöker hitta rytmen, sätta foten på nästa trappsteg i exakt rätt tillfälle men jag är alltid för tidig eller för sen och famlar istället bara i luften. Till slut blir jag bara stående på ett och samma trappsteg, av rädsla för att falla om jag fortsätter misslyckas med att hitta stegen. Kan riktigt känna paniken som infinner sig när man efter en stund inser att man inte kommer lyckas att ta sig upp, men inte heller kan gå tillbaka ner. Människor bakom börjar bli irriterade och vissa tränger sig till och med förbi men jag står fortfarande kvar och ju längre tiden går, desto mer panikslagen och stressad blir jag.

Jag kan inte gå bakåt. Jag kan heller inte stanna där jag är. Men hur bär jag mig åt för att komma framåt?

För många skulle det säkert kännas befriande att ha ett tomt blad framför sig men för mig känns det mest frustrerande och stressande. Jag önskar så hett att det fanns något som jag kände en stark lockelse till, att jag kunde peka ut något och säga: "Det där är vad jag vill göra med mitt liv!" men jag famlar än så länge i blindo. Många sömnlösa nätter, ångestfyllda dagar och hundratals timmar av grubblerier har än så länge inte givit mig någon vägledning. Jag saknar inte tid, tvärtom, men jag saknar ett mål att sträva mot och jag saknar drivkraft och ork. Jag är och förblir tom på idéer, tom på önskningar och mål.

Hur vet man var man ska börja leta när man inte vet vad det är man söker? I vilken riktning börjar man gå när man inte vet vart man ska?

Vid det här laget borde jag veta hur jag ska göra för att bli bättre och det är lätt att ge andra råd men varför klarar jag inte av att tillämpa det på mig själv? Varför blir jag som förstenad när det kommer till mig själv och det som händer med och i mig? Varför kan jag inte förmå mig att göra de där sakerna som jag vet att jag borde göra och som kanske kan få mig att må bättre? Den här känslan av att vara en betraktare till mitt eget liv, att inte (kunna) göra något, är så oerhört frustrerande. Och om jag nu är medveten om det och till och med kan beskriva känslan, varför kan jag inte göra nåt för att förändra situationen? Varför kan jag se och känna att jag är en betraktare, en biroll i utkanten av min tillvaro, men inte förmå mig att kliva in på scenen istället och verkligen göra nåt?

Så många frågor, desto färre svar.

Jag säger som Martin Stenmarck; "Fan, vad ska jag ta mig till???"