Anam Cara

Efter ett antal misslyckade försök med arbetsträning, halvtidsjobb och nya sjukskrivningsperioder vågade jag till sist ta steget att bryta helt med den arbetsplats som spelade en stor roll i mitt insjuknande, och som - inser jag nu - var enormt destruktiv och ohälsosam - inte bara för mig.

Den symboliska handlingen att till sist lämna igen nycklarna och därmed klippa alla band var väldigt befriande, men det tog mig fyra år att nå dit. Varför var det så svårt att släppa greppet om något som är så destruktivt, så nedbrytande att jag sedan fick ångest bara av att närma mig byggnaden?

Det har gått ganska många år sedan det där beslutet men tankarna återkommer då och då. Tankar kring tiden innan min krasch. Skuldkänslor blandat med ilska och sorg över att det gick så långt som det gjorde. Tankar kring vad jag gjorde för fel. Vad hade jag kunnat göra annorlunda?

Vissa stunder inser jag att det faktiskt gjordes väldigt stora förändringar, bland annat i organisationen och resursfördelningen, ganska snart efter min sjukskrivning, och att det kanske faktiskt var därför som situationen förändrades. Men tänk om - tänk OM - kaoset bara berodde på mig, och min nyutexaminerade osäkerhet? Jag kanske gjorde allting så in i helvete fel.

Jag bollar fram och tillbaka med mig själv och försöker lyfta bort skuldbördan från mina axlar men det är inte lätt. Jag har lyckats skjuta undan tankarna på jobbet på ett ganska hyfsat sätt den senaste tiden men nu väller allting fram igen. Oavbrutet. Oundvikligt.

Om jag vågade skulle jag skriva ett brev till dig.

Ett brev för att berätta för dig hur mycket du har förstört genom ditt agerande. Hur många år du indirekt har kostat mig genom ditt sätt att värdera prestation framför hälsa. Hur du, genom att kräva det omöjliga, har orsakat flera människors fall. Ja, jag skriver flera för jag vet nämligen att jag inte är ensam. Jag är inte den enda du har knäckt genom åren, det är jag smärtsamt medveten om nu.

Hade jag haft facit i hand för ett antal år sedan hade jag troligtvis aldrig behövt skriva det här brevet (och definitivt inte med dig som mottagare!). Men nu är skadan redan skedd och jag vill göra dig uppmärksam på den. 

Du kan inte göra någonting ogjort eller förändra något för mig. För mig är du bara en ytterst dyrköpt erfarenhet, men dock en erfarenhet. Jag vill bara att du ska vara medveten om vad ditt sätt att behandla människor på faktiskt i förlängningen kan leda till.

Du gjorde givetvis även saker som var bra. Du hade ambitioner, visioner och massor av vilja men du använde dem på helt fel sätt vilket bara efterlämnar en bitter eftersmak.

Jag är heligt förbannad över att du alltid lät yta gå före medkänsla. Arg över att du aldrig lyssnade. Du hörde vad jag sa men du lyssnade aldrig. Då hade verkligheten förhoppningsvis sett annorlunda ut och jag hade aldrig behövt skriva det här.

Mest av alls hoppas jag dock att jag, om jag nu bestämmer mig för att skicka det här brevet, faktiskt inte ska kunna göra det. Jag hoppas få se ett annat namn än ditt på dörren till ditt kontor. Jag hoppas, för mina vänners och före detta kollegors skull, att de har fått en ny chef som värnar mer om sina anställda än om sitt eget och skolans anseende. En människa med medkänsla, eller om jag ska vara övertydlig; din raka motsats.