Anam Cara - Foto, fantasi och filosofiska funderingar.

Visserligen sägs det att ett föremål alltid är större än summan av dess delar men jag håller inte riktigt med. Snarare tycker jag att det ofta är detaljerna som gör motivet. De utmanar betraktaren genom att lämna något åt fantasin och därmed ge plats för en personlig tolkning.

De som känner mig vet att jag har en speciell förkärlek för detaljer och jag kan ibland driva min omgivning till vansinne genom att fotografera samma motiv i en hel evighet, från alla möjliga vinklar och vrår. Lägg sen till att jag tycker om den avskalade och rena känsla som svartvita fotografier ger, så har ni min tanke bakom veckans tema.

Så, därför blir mitt bidrag några svartvita detaljer från en nyligen genomförd Thailandsresa.

Fler bidrag hittar du här:

Veckans tema är "Ränderna går aldrig ur" och det stämmer ganska väl in på den herre ni ser på bilderna, min drygt tioåriga hankatt som fortfarande har en ordentlig portion barnasinne kvar.

Fler bidrag hittar du på

Jag har äran att få designa smycken som utformas i nära samarbete med personen som ska bära det (eller, i många fall, en givare). Bakom varje smycke finns en personlig berättelse, tanke och mening som, tillsammans med min egen magkänsla, mynnar ut i ett unikt smycke.

Känslan av att ha träffat rätt med ett smycke är obetalbar och här är tre exempel på lyckade resultat.

(Klicka för större bild.)

Besök också gärna Smycken med omtanke.

Fler bidrag på temat hittar du här:

.

Fototriss Rosa Bandet-insamling fortsätter under hela oktober månad. Lämna ett bidrag du med!

Den här veckan uppmärksammar Fototriss Rosa Bandet-kampanjen och vem vill inte stötta det?

Här kommer mitt rosa bidrag i form av sommarens sista skälvande andetag:

(klicka för större bilder)

Klicka på bilden nedan för fler bidrag.

Lämna gärna ett bidrag till Fototriss rosa insamling till Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj!

Efter ett långt uppehåll tänkte jag försöka mig på att fototrissa igen. Passade nog fann jag dessa vackra skuggor i mitt kvällssoliga kök. Någon som ser vad det är?

(Klicka för större bilder.)

Fler skuggbilder hittar du på

Det har gått en knapp månad sedan jag tvingades fatta ett oerhört tungt beslut, ett beslut som jag ännu inte har lyckats förmå mig själv att acceptera. Jag har varit sjukskriven i tre veckor och jag känner mig redan identitetslös. Det är väl märkligt hur mycket man kan identifiera sig med ett yrke!?

känns oerhört jobbigt just nu, det känns som ett gigantiskt misslyckande, jag har gett upp - igen! Jag har alltid identifierat mig med mina prestationer, med min duktighet, först som student och därefter i yrkesrollen men det finns en stor fara med det och det är den jag upplever just nu. I takt med att duktigheten falnar blir även självkänslan bränd i kanterna och all min stolthet och prestige har fått sig en rejäl törn. Vad ska jag nu identifiera mig med. Vem är jag - egentligen?

en nånstans vet jag ändå att det var ett nödvändigt, om än tufft, beslut.

Jag växlar mellan att ligga sömnlös natt efter natt, för att sedan sova i det närmaste dygnet runt i flera dagar. Jag är konstant trött men kan inte koppla av, jag tappar orken blixtsnabbt och hinner aldrig återhämta mig mellan varven. Små vardagsbestyr som att tvätta eller handla blir till dagsprojekt som ibland känns oöverstigliga och som, när jag väl lyckas utföra dem, gör mig totalt utmattad i flera timmar efteråt. Jag glömmer saker, är desorienterad, kan inte fokusera och är ibland totalt förvirrad. Att min kropp dessutom protesterar livligt genom ständiga infektioner, konstant trötthet och smärta gjorde det slutgiltiga beslutet ganska självklart, om än svårt.

För många skulle det säkert kännas befriande att ha ett tomt blad framför sig men för mig känns det mest frustrerande och stressande, knepigt nog.

En snabb överslagsräkning visar att jag har drygt 300 högskole- och universitetspoäng, majoriteten av dem inom mitt yrkesområde, och man kan tycka att jag under all denna studietid borde ha förstått att jag vandrade på fel väg. Om jag nu är på fel väg. Men kan utbildning någonsin vara fel?

Och mitt i allt, rädslan. Hur länge ska det vara så här? Kommer det någonsin att bli bättre?

Det känns som om hela jag ska sprängas i bitar av alla tankar, alla känslor, allt som snurrar. Jag går sönder bit för bit och behöver börja om från början igen. En mental defragmentering, plocka isär och börja om, foga ihop bitarna på rätt sätt, i rätt ordning, väldigt noggrant. Det skrämmer mig att jag fortfarande, efter alla dessa år av sjukskrivning, mediciner, terapi, andra behandlingsformer och mycket eget arbete fortfarande kan falla så här hårt och djupt. Jag är rädd för vad som håller på att hända med mig, vet inte hur jag ska stoppa eller ändra det. Det känns som om jag står vid sidan av en sjö och ser mig själv sjunka allt djupare ner under ytan, utan att veta hur jag ska bära mig åt för att rädda mig själv, utan att kunna förmå mig att röra mig för dra upp mig ur vattnet innan jag når absoluta botten och drunknar.

Jag trodde att jag var på rätt väg, jag började känna fast mark under fötterna men än en gång har jag tvingats inse att allt bara var en illusion.

Hela min tillvaro har återigen ställts upp och ner, jag vet inte vad jag vill eller vad jag kan och vad jag ska göra nu har jag inte den blekaste aning om. Jag har en lång och omfattande utbildning men i nuläget vet jag inte ens om jag kommer att kunna använda mig av den. Eller, använda är kanske fel ordval, jag kommer förhoppningsvis att ha nytta av den oavsett vad jag bestämmer mig för att göra i framtiden, men jag vet inte om jag kommer att kunna arbeta som det jag är utbildad till. Jag älskar mitt jobb och det gör det bara ännu svårare att tvingas inse att jag kanske faktiskt inte klarar av det. Åtminstone inte för tillfället. Det är allt för mycket annat som kräver min tid, min kraft och mitt fokus för att jag ska kunna få ekvationen att gå ihop med ett arbete som kräver det samma.

Jag har svårt att förstå hur 'alla andra' klarar av att ha ett helt vanligt liv med jobb, träning, vänner etc. Förstår inte hur jag nånsin ska kunna komma tillbaka till den jag en gång var, förstår inte hur jag orkade men det gjorde jag så alltså borde jag klara det även idag. Men hur? Och när? När ska kampen ta slut och livet börja? När är uppförsbacken slut och när börjar raksträckan? Till och med en och annan nerförsbacke skulle vara skönt. Dock inte för brant eller för länge, det får inte börja gå för fort igen. Men en liten stund skulle det vara skönt att bara kunna åka med, utan att behöva anstränga mig det minsta.

Har ni någonsin försökt ta er uppför trapporna till Lustiga Huset på Gröna Lund? De där trapporna som går ”omlott” och där man måste passa in stegen exakt rätt för att ta sig uppåt. Annars blir man bara stående, eller i värsta fall ramlar man. Ungefär där befinner jag mig. Jag försöker ta mig uppåt, framåt, men jag lyckas inte sätta fötterna på trappstegen, lyckas inte ta mig någonstans. Jag försöker hitta rytmen, sätta foten på nästa trappsteg i exakt rätt tillfälle men jag är alltid för tidig eller för sen och famlar istället bara i luften. Till slut blir jag bara stående på ett och samma trappsteg, av rädsla för att falla om jag fortsätter misslyckas med att hitta stegen. Kan riktigt känna paniken som infinner sig när man efter en stund inser att man inte kommer lyckas att ta sig upp, men inte heller kan gå tillbaka ner. Människor bakom börjar bli irriterade och vissa tränger sig till och med förbi men jag står fortfarande kvar och ju längre tiden går, desto mer panikslagen och stressad blir jag.

Jag kan inte gå bakåt. Jag kan heller inte stanna där jag är. Men hur bär jag mig åt för att komma framåt?

Jag önskar så hett att det fanns något som jag kände en stark lockelse till, att jag kunde peka ut något och säga: "Det där är vad jag vill göra med mitt liv!" men jag famlar än så länge i blindo. Många sömnlösa nätter, ångestfyllda dagar och hundratals timmar av grubblerier har än så länge inte givit mig någon vägledning. Jag saknar inte tid, tvärtom, men jag saknar ett mål att sträva mot och jag saknar drivkraft och ork. Jag är och förblir tom på idéer, tom på önskningar och mål. Hur vet man var man ska börja leta när man inte vet vad det är man söker? I vilken riktning börjar man gå när man inte vet vart man ska?

Vid det här laget borde jag veta hur jag ska göra för att bli bättre och det är lätt att ge andra råd men varför klarar jag inte av att tillämpa det på mig själv? Varför blir jag som förstenad när det kommer till mig själv och det som händer med och i mig? Varför kan jag inte förmå mig att göra de där sakerna som jag vet att jag borde göra och som kanske kan få mig att må bättre? Den här känslan av att vara en betraktare till mitt eget liv, att inte (kunna) göra något, är så oerhört frustrerande. Och om jag nu är medveten om det och till och med kan beskriva känslan, varför kan jag inte göra nåt för att förändra situationen? Varför kan jag se och känna att jag är en betraktare, en biroll i utkanten av min tillvaro, men inte förmå mig att kliva in på scenen istället och verkligen göra nåt?

Så många frågor, desto färre svar.

Jag säger som Martin Stenmarck; "Fan vad ska jag ta mig till???"

Det har gått en knapp månad sedan jag tvingades fatta ett oerhört tungt beslut, ett beslut som jag ännu inte har lyckats förmå mig själv att acceptera. Jag har varit sjukskriven i tre veckor och jag känner mig redan identitetslös. Det är väl märkligt hur mycket man kan identifiera sig med ett yrke!?

Jag skulle ljuga om jag inte erkände att det känns oerhört jobbigt just nu. Det känns snarare som ett gigantiskt misslyckande, jag har gett upp - igen! Jag har alltid identifierat mig med mina prestationer, med min duktighet, först som student och därefter i yrkesrollen men det finns en stor fara med det och det är den jag upplever just nu. I takt med att duktigheten falnar blir även självkänslan bränd i kanterna och all min stolthet och prestige har fått sig en rejäl törn. Vad ska jag nu identifiera mig med. Vem är jag - egentligen?

Men nånstans vet jag ändå att det var ett nödvändigt, om än tufft, beslut.

Jag växlar mellan att ligga sömnlös natt efter natt, för att sedan sova i det närmaste dygnet runt i flera dagar. Jag är konstant trött men kan inte koppla av, jag tappar orken blixtsnabbt och hinner aldrig återhämta mig mellan varven. Små vardagsbestyr som att tvätta eller handla blir till dagsprojekt som ibland känns oöverstigliga och som, när jag väl lyckas utföra dem, gör mig totalt utmattad i flera timmar efteråt. Jag glömmer saker, är desorienterad, kan inte fokusera och är ibland totalt förvirrad. Att min kropp dessutom protesterar livligt genom ständiga infektioner, konstant trötthet och smärta gjorde det slutgiltiga beslutet ganska självklart, om än svårt.

Och mitt i allt, rädslan. Hur länge ska det vara så här? Kommer det någonsin att bli bättre?

Det känns som om hela jag ska sprängas i bitar av alla tankar, alla känslor, allt som snurrar. Jag går sönder bit för bit och behöver börja om från början igen. En mental defragmentering, plocka isär och börja om, foga ihop bitarna på rätt sätt, i rätt ordning, väldigt noggrant. Det skrämmer mig att jag fortfarande, efter alla dessa år av sjukskrivning, mediciner, terapi, andra behandlingsformer och mycket eget arbete fortfarande kan falla så här hårt och djupt. Jag är rädd för vad som håller på att hända med mig, vet inte hur jag ska stoppa eller ändra det. Det känns som om jag står vid sidan av en sjö och ser mig själv sjunka allt djupare ner under ytan, utan att veta hur jag ska bära mig åt för att rädda mig själv, utan att kunna förmå mig att röra mig för dra upp mig ur vattnet innan jag når absoluta botten och drunknar.

Jag trodde att jag var på rätt väg, jag började känna fast mark under fötterna men än en gång har jag tvingats inse att allt bara var en illusion. Hela min tillvaro har återigen ställts upp och ner, jag vet inte vad jag vill eller vad jag kan och vad jag ska göra nu har jag inte den blekaste aning om. Jag har en lång och omfattande utbildning men i nuläget vet jag inte ens om jag kommer att kunna använda mig av den. Jag kommer förhoppningsvis att ha nytta av den oavsett vad jag bestämmer mig för att göra i framtiden, men jag vet inte om jag kommer att kunna arbeta som det jag är utbildad till och det är en stor sorg att bära.

Jag älskar mitt jobb och det gör det bara ännu svårare att tvingas inse att jag kanske faktiskt inte klarar av det. Åtminstone inte för tillfället. Det är allt för mycket annat som kräver min tid, min kraft och mitt fokus för att jag ska kunna få ekvationen att gå ihop med ett arbete som kräver det samma.

Jag har svårt att förstå hur 'alla andra' klarar av att ha ett helt vanligt liv med jobb, träning, vänner etc. Förstår inte hur jag nånsin ska kunna komma tillbaka till den jag en gång var, förstår inte hur jag orkade men det gjorde jag så alltså borde jag klara det även idag. Men hur? Och när? När ska kampen ta slut och livet börja? När är uppförsbacken slut och när börjar raksträckan? Till och med en och annan nerförsbacke skulle vara skönt. Dock inte för brant eller för länge, det får inte börja gå för fort igen. Men en liten stund skulle det vara skönt att bara kunna åka med, utan att behöva anstränga mig det minsta.

Har ni någonsin försökt ta er uppför trapporna till Lustiga Huset på Gröna Lund? De där trapporna som går ”omlott” och där man måste passa in stegen exakt rätt för att ta sig uppåt. Annars blir man bara stående, eller i värsta fall ramlar man. Ungefär där befinner jag mig. Jag försöker ta mig uppåt, framåt, men jag lyckas inte sätta fötterna på trappstegen, lyckas inte ta mig någonstans. Jag försöker hitta rytmen, sätta foten på nästa trappsteg i exakt rätt tillfälle men jag är alltid för tidig eller för sen och famlar istället bara i luften. Till slut blir jag bara stående på ett och samma trappsteg, av rädsla för att falla om jag fortsätter misslyckas med att hitta stegen. Kan riktigt känna paniken som infinner sig när man efter en stund inser att man inte kommer lyckas att ta sig upp, men inte heller kan gå tillbaka ner. Människor bakom börjar bli irriterade och vissa tränger sig till och med förbi men jag står fortfarande kvar och ju längre tiden går, desto mer panikslagen och stressad blir jag.

Jag kan inte gå bakåt. Jag kan heller inte stanna där jag är. Men hur bär jag mig åt för att komma framåt?

För många skulle det säkert kännas befriande att ha ett tomt blad framför sig men för mig känns det mest frustrerande och stressande. Jag önskar så hett att det fanns något som jag kände en stark lockelse till, att jag kunde peka ut något och säga: "Det där är vad jag vill göra med mitt liv!" men jag famlar än så länge i blindo. Många sömnlösa nätter, ångestfyllda dagar och hundratals timmar av grubblerier har än så länge inte givit mig någon vägledning. Jag saknar inte tid, tvärtom, men jag saknar ett mål att sträva mot och jag saknar drivkraft och ork. Jag är och förblir tom på idéer, tom på önskningar och mål.

Hur vet man var man ska börja leta när man inte vet vad det är man söker? I vilken riktning börjar man gå när man inte vet vart man ska?

Vid det här laget borde jag veta hur jag ska göra för att bli bättre och det är lätt att ge andra råd men varför klarar jag inte av att tillämpa det på mig själv? Varför blir jag som förstenad när det kommer till mig själv och det som händer med och i mig? Varför kan jag inte förmå mig att göra de där sakerna som jag vet att jag borde göra och som kanske kan få mig att må bättre? Den här känslan av att vara en betraktare till mitt eget liv, att inte (kunna) göra något, är så oerhört frustrerande. Och om jag nu är medveten om det och till och med kan beskriva känslan, varför kan jag inte göra nåt för att förändra situationen? Varför kan jag se och känna att jag är en betraktare, en biroll i utkanten av min tillvaro, men inte förmå mig att kliva in på scenen istället och verkligen göra nåt?

Så många frågor, desto färre svar.

Jag säger som Martin Stenmarck; "Fan, vad ska jag ta mig till???"

Häromdagen utforskade jag maskrosornas fascinerande värld, tillsammans med mina vänners lille son som passande nog bar en "Pippitröja" i just dessa färger.

Rött för energi, glädje och spänning
Vitt för tillit, harmoni och oändliga möjligheter.
Blått för frihet, lugn och ännu ouppfyllda drömmar.

Men världen är ju så mycket mer än bara det vi ser med blotta ögat. En tröja som till synes inte består av något annat än garn i färgerna rött, vitt och blått men som ändå rymmer så oändligt mycket mer än bara maskor på rad. En tröja med ett innehåll i form av glädjen hos en liten pojke som precis har upptäckt att han kan få maskrosor att flyga.

Där, mitt ibland fjuniga maskrosor och ett kvillrande lyckligt skratt stod tiden stilla för ett tag. En skön verklighetspaus mitt i tvåårsspralligheten och vuxenstressen.  En stund av lugn och ro, av här och nu, där det enda som just då betydde något var att blåsa maskrosfjun.

(Bilderna är som vanligt klickbara.)

Fler bidrag hittar du på

TÄVLING!

Även denna vecka bjuder Fototriss på en tävling, där man kan vinna ett presentkort på 3000 kr hos

Jag skulle utan tvekan välja att resa till Malta, som jag besökte 1995. Den gången
slutade dock resan med en veckas sjukhusvistelse men det har inte avskräckt
mig. Malta är en fantastiskt vacker ö som jag mer än gärna vill uppleva igen!

Dessutom betyder Gozo (som är namnet på Maltas "lillasyster")
Glädje och vem skulle inte vilja semestra där!? :-)

En tidig, tidig vårmorgon. Bara du och fåglarna är vakna. Solens allra första strålar trevar sig upp över trädtopparna, gryningsljuset smeker spirande knoppar och glittrar i daggdropparna. Finns det något vackrare? Tveksamt. Det är en riktig guldstund de få gånger man får uppleva det. Ljusets årstid är här, ta vara på den och ta vara på guldstunderna när de dyker upp!

Fler bidrag hittar du på

Den här veckan kan man dessutom tävla om ett kamerastativ från

men fick jag välja fritt skulle det inte vara helt fel att få gå på en chokladprovning för två!

Trots pollenallergi kan jag inte annat än att älska våren. En tid då hela världen exploderar av växtlighet, av färgprakt och av pirrande vårkänslor. Det som för mindre än en månad sedan såg ut som en leråker börjar nu återigen ta formen av en trädgård, vilket känns lika mirakulöst varje år.

Jag är begåvad med en trädgård som är i stort sett självförsörjande, tack vare en levande och blomstrande omgivning som frikostigt delar med sig. Jag har valt att illustrera veckans tema med en förgätmigej som fann sin väg till min rabatt för något år sedan och som sedan dess har förökat sig i en rasande takt. Så tro mig, det finns många av dessa vackra blekblå blommor. Bilderna får också symbolisera många känslor, många dofter och många drömmar som väcks till liv i takt med vårens framfart.

(Bilderna är som vanligt klickbara.)

Fler bidrag finns på

Påskhelgens värmebölja är ett minne blott och dagen har bjudit på kyla, snålblåst och väldigt stelfrusna fotofingrar. Men i den här delen av Sverige, närmare bestämt strax utanför Stockholm, har solen lyst från en klarblå himmel och våren spirar för fullt. Ett annat välbekant vårtecken är årets första cirkus som anlände igår. Här ser ni ett axplock av hur det såg ut på vår innergård ikväll:

(bilderna är som vanligt klickbara)

Och så här såg det ut genom köksfönstret:

Nog för att det är vackert ute nu men jag har ändå lite svårt att förlika mig med
en temperaturskillnad på c:a 20 grader, jämfört med för en vecka sedan...

Hur det ser ut i andra delar av Sverige just idag ser du här:

Begreppet "Stilleben" får mig osökt att tänka tillbaka på skoltidens bildlektioner som alltsom oftast innebar teckande av allehanda föremål och då framför allt, av någon outgrundlig anledning, skålar, glas och kannor)....

På Wikipedia kan man läsa att "Ett stilleben har ofta ett symboliskt [...] innehåll." och eftersom jag hyser en viss förkärlek för just föremål med en särskild betydelse var det inte särskilt svårt att finna motiv till veckans tema.

Jag samlar gärna flera föremål på ett och samma ställe och skapar små "altare" i mitt hem med saker som betyder något för mig, saker som har ett starkt känslomässigt värde, som är förknippade med ljuva minnen, eller saker med ett budskap som påminner mig om var jag är och vart jag vill nå.

(Jag ber om överseende med den delvis dåliga bildkvalitén, men sånt
är livet när man bestämmer sig för att fotografera i befintligt ljus...)

Fler bidrag hittar du här:

Min tolkning av veckans tema kan kanske verka en aning långsökt men för mig är det här en liten del av något mycket mycket större. En seger som inte går att beskriva varken i ord eller bild. Det är många bitar som börjar falla på plats i det stora livspusslet och detta bidrar i allra högsta grad.

Denna trio bilder får symbolisera att den smyckestillverkning jag hittills endast betraktat som ett trevligt tidsfördriv, ett sätt att få utlopp för min kreativa ådra (och dessutom skapa personliga och unika presenter), faktiskt kan visa sig bli något mycket mer än en rolig hobby.

Jag har fortfarande svårt att tro på att någon annan skulle kunna vara intresserad av mina "hemmagjorda presenter" men jag övar dagligen på tilliten till att människor inte alltid visar intresse av ren snällhet utan för att de faktiskt tycker om det jag har skapat. Jag börjar så smått kunna tro på mig själv och det jag gör och det är för mig en stor seger.

(Bilderna är som vanligt klickbara)

Fler bidrag hittar du på

Det blir ingen lång inledning den här veckan, det är ju trots allt en fototävling (vilket dessutom är en bra ursäkt för att inte ha någon djup tanke bakom tolkningen). Jag låter istället bilderna tala för sig själva...

(för den nyfikne: kryddorna är cayennepeppar, gurkmeja, tandoori, samt orientalisk curry)

Fler bidrag finns på

Finns det något ynkligare än en katt med bandage? Det skulle möjligtvis vara en oerhört aktiv katt med ena tassen i bandage... Själva skadan i sig är egentligen minimal, förbandet är till för att det inte ska komma skräp i såret och storleken kommer sig av att han annars med lätthet tar sig ur bandaget (tro mig - jag har provat!).

Han är värre än en hel karl när det kommer till att tycka synd om sig själv och jag upptäckte ganska snabbt att han endast haltade då han märkte att jag tittade på... Bilden är dock inte helt nytagen så nu är han helt frisk och livligare än någonsin, trots sina nästan tio år!

Fler bidrag hittar du på

En strimma solsken,
en fågelkör
och en oväntat
ljummen vind.

En cykeltur,
en frihetsstund,
en känsla av vår
mot min kind.

© J, 2011

Fototriss: Less is more

Fototriss: Ränderna går aldrig ur

Fototriss: Personlig

Fototriss: Rosa

Fototriss: Skugga

Kaostankar

Fototriss: Rött, vitt, blått

Fototriss: Ljus

Fototriss: Många

Fototriss: Så här ser det ut där jag är idag

Fototriss: Stilleben

Fototriss: Seger, vinst

Fototriss: Färgstarkt

Tisdagstema: Frisk/sjuk

Vårvaken

Om