Anam Cara

Det låg naturligtvis nära till hands att tolka temat på ett ganska enkelt sätt genom att välja bilder på spindlar, flygplan eller något liknande, eftersom det är något som för mig är starkt förknippat med skräck. Jag valde dock en annan vinkling, en ganska självutlämnande sådan. Jag vet att detta är en fotoutmaning och ingen uppsatstävling eller debattforum men för att tanken och symboliken bakom bilderna komma till sin rätt krävs en bakgrund, därav denna långa inledning.

Jag har valt väldigt symboliska bilder för att representera den troligtvis största skräcken jag någonsin upplevt. Skräcken då det helt plötsligt bara tar tvärstopp och kroppen, hjärnan och själen inte längre lyder. Då den allra enklaste uppgift blir till ett oöverstigligt Mount Everest. Tänk dig själv att du sitter på sängkanten och intalar dig själv att du måste stiga upp nu. Problemet är bara att kroppen vägrar att lyda och att i det läget försöka förmå sig själv ens till minsta lilla kroppsliga förflyttning verkar fullständigt omöjligt. Eller att försöka läsa en tidningsartikel som lika gärna skulle kunnat vara på grekiska och där bokstäverna myllrar omkring som yra myror utan att bilda några förståeliga ord.

Jag talar naturligtvis om det som i folkmun kallas "utbrändhet" men som lyder under det korrekta namnet utmattningsdepression. Och utmattning är precis vad det handlar om. Det är ingen vanlig trötthet som kan botas med en god natts sömn eller med glada tillrop som "Ryck upp dig nu!". Det är ungefär som att säga till "Upp och hoppa nu!" till en person med brutet ben...

Jag drabbades för sju år sedan, vägen tillbaka har varit lång och fylld av hinder och jag är fortfarande inte riktigt framme. Jag tvingades inse att det var oundvikligt att dra i handbromsen, att släppa taget om arbetet, lägga alla krav och måsten åt sidan och helt enkelt börja om från början med de mest basala behoven; sova och äta - ja, helt enkelt överleva en dag i taget. Först en tid därefter kunde jag höja kraven och steg för steg börja återvända till mitt liv igen. Inte till det gamla livet, som var orsaken till att jag blev sjuk, men till ett liv.

För en prestationsmänniska som jag själv (och som många andra som hamnar i samma situation) var skräcken och paniken i det närmaste total. Har man under många år identifierat sig med sina prestationer och sin yrkesroll blir det en oerhörd tomhet och vilsenhet när dessa inte längre existerar - vem är jag då?

Det är en sjukdom och en upplevelse som bara någon som varit i samma situation kan leva sig in i fullt ut men jag hoppas att jag med min text och mina bilder kanske kan förmedla en viss förståelse och en liten, liten del av känslan och inte minst skräcken. För, åtminstone för mig, är det fortfarande ren och skär skräck det handlar om. Skräcken att inse vad det var som hade hänt och, nu när jag är på väg tillbaka, skräcken över att hamna där igen. Den kommer nog aldrig att riktigt försvinna men kanske är det bara bra att ha en ökad medvetenhet om kroppens signaler.

         

(Bild nummer 3 är ett montage av en artikel från Expressen,
översatt till grekiska med hjälp av Google Translate.)



Fler skräckbilder hittar du på