Anam Cara

Tänk så många positiva saker jag får höra varje dag, av mina "kollegor" barnen. De drar sig inte för att tala om att jag har en fin tröja, att jag är söt eller snäll eller något annat som de känner just då.  Bara för att. Idag gjorde jag det, sa några spontana ord som visade sig ha stor betydelse.

Orden "Vad fin du var i den där blusen, X" fick en drygt 60-årig kvinna att närapå rodna som en liten flicka och niga så smått. Och jag såg hur glad, om än en aning generad, hon blev över uppmärksamheten. Och jag i min tur blev glad över att hon blev så synbart glad. Samtidigt slog det mig hur sällan vi säger sånt till varandra. Barnen överöser oss med komplimanger dagligen bara för att de vill och kan, men hur ofta ger vi våra vuxna kollegor komplimanger? Hur ofta visar vi att vi uppskattar varann (inte bara till utseendet förstås) och vårt arbete?

På mitt förra jobb brukade vi prata med barnen om "Uppåtpuffar" och "Neråtpuffar", d v s sånt som andra gör eller säger och som gör en glad respektive ledsen/arg. Hädanefter ska jag försöka ge mina kollegor fler "Uppåtpuffar". Både för mitt och deras välbefinnande.