Anam Cara

Gårdagen var verkligen en vändpunkt för mig. För första gången på mycket länge börjar jag känna att livet faktiskt har något att erbjuda mig och att det är värt att levas.  Att levas på ett sätt som jag mår bra av, inte alla andra. Hittills har en stor del av min energi gått åt till antingen att göra saker för att andra ska bli nöjda, eller att grubbla över vad andra tycker och tänker om mig. Jag har givetvis haft drömmar som alla andra men mina drömmar har känts väldigt avlägsna och jag har ständigt skjutit dem framför mig och intalat mig att "nån gång ska jag...", "när jag får tid/råd ska jag..." och så vidare.
Det här var även något som yoga-läraren poängterade; varför vänta, varför inte handla NU? Varför vänta till hösten med att gå en skrivarkurs, varför inte trycka upp mina dikter själv, här och nu?

En vän till mig har haft modet att säga upp sig från ett arbete hon inte mådde bra av. Hon har tagit det där klivet ut i det okända, för sin egen skull och det beundrar jag verkligen. 
Jag har visserligen inte sagt upp mig men jag har sagt nej och bara det är ett stort framsteg för mig. Jag har satt ner foten och avbrutit något som inte var bra för mig och i det ligger en viss tillfredsställelse som bara växer i takt med att tiden går. 

Livet ska levas live var det någon som sa och från och med nu ska jag verkligen försöka göra det. Leva livet här och nu och inte bara leva utan Leva.