Anam Cara

Jag lever för närvarande ett liv där allt jag vet om framtiden är att det, utifrån all logik, kommer en ny dag imorgon. Och varje morgondag innebär i sin tur ännu en dag i ovisshet.

Den utlösande faktorn till min nuvarande ångest stavas födelsedag.
   När jag fyllde jämnt förra året gjorde många omkring mig en stor grej av det. Själv reagerade jag knappt, det var bara ytterligare en dag i raden av födelsedagar. I år däremot har jag drabbats av en totalt ologisk och oförklarlig ångest. Födelsedagen närmar sig sakta men säkert (eftersom klockan passerat midnatt är den rent tidstekniskt redan imorgon) och jag vill helst krypa ner under en sten och gömma mig tills klockan slagit om till fredag.

Plötsligt tillhör jag inte opinionsunderskningarnas åldersspann 21-30 utan får finna mig i att sorteras in under 31-40, vilket kanske låter löjligt men för mig är ett jobbigt faktum. En slags brytpunkt. Det faktum att jag snart blir ytterligare ett år äldre väcker en, på många plan, rent existentiell ångest. Jag blir påmind om att jag fortfarande står kvar på exakt samma punkt där jag stod för ett år sedan.

Livet glider mig ur händerna, tiden flyger iväg och jag har inte åstadkommit något alls med mitt liv. Jag vacklar i privatlivet och inte minst i yrkeslivet. 
   Vänner gifter sig, får barn, flyttar till hus, studerar framgångsrikt, har bra jobb osv. Och jag vet inte ens vad jag ska göra imorgon. Jag missunnar inte mina vänner någonting, absolut inte, jag gläds med dem i deras framgångar och livshändelser, men jag känner mig ändå ifrånsprungen.    
   Hur planerar man för ett privatliv när man inte vet när, var, hur eller ens om man kommer att arbeta om en månad, om tre månader? När all energi går åt till att grubbla, fundera, försöka intala mig själv att det kommer att lösa sig, att jag kommer att kunna börja jobba snart igen. 

Min möjlighet att påverka min framtid ligger för tillfället exakt 108 timmar framåt i tiden. Tillvaron före och efter den tidpunkten är fortfarande ett tomt ark. Att leva så totalt utan sammanhang och utan att höra hemma någonstans är oerhört pressande. 
   Jag känner mig väldigt liten och sårbar i det stora maskineri som kallas Försäkringskassan och jag har svårt att se min egen förmåga. Den har blivit så ifrågasatt att jag själv tvivlar på vad jag klarar av. Jag vill så mycket men är så rädd. Jag vill göra något vettigt av min framtid, något som jag mår bra av och som jag gör för min egen skull, inte för att någon annan bestämmer det. Jag vet bara inte vad eller hur. 

Oron och ovissheten gnager som ett vildsint djur i bröstet. Suger ut all kraft och slickar i sig de sista dropparna av mitt självförtroende. Vad ska det bli av mig, egentligen? Vad ska jag bli när jag blir stor? Jag önskar att jag kunde stoppa tiden för att få en chans att verkligen tänka och känna efter, utan att behöva bli stressad av att tiden och livet rinner ifrån mig. Men det är tyvärr en omöjlighet, tiden går och paniken växer allt mer. 

Imorgon är en annan dag. Imorgon är framtiden en dag kortare.