Anam Cara

För att återknyta till gårdagens inlägg om Rädda Barnen har mina tankar vandrat just dit, till barnen, det senaste dygnet. Jag kände att det fanns något jag inte sa i förra inlägget, något som saknades och nu vet jag vad det var. Jag har tänkt mycket på den typ av misshandel som är så mycket svårare att lagstifta mot, men som likväl slår så hårt mot barnen, nämligen den psykiska. Den verbala (direkta eller indirekta) misshandel som så många barn tvingas utstå även i ett land som Sverige, som väl ändå får sägas ha kommit ganska långt (vi var det första landet i världen som stiftade en lag mot aga!) åtminstone i lagstiftningen mot barnmisshandel. 
  
Förbud mot psykisk misshandel ingår i lagen mot barnaga, från 1979, men jag tror att den delen är svårare att tillämpa. Det låter säkert krasst men det är nog oftast enklare att definiera och upptäcka fysisk misshandel än psykisk. Det är lättare att dra en gräns för vad som är tillåtet eller ej. Det är ett svårt ämne att ta upp och inte helt lätt att erkänna att jag känner mig osäker på området men jag känner att det är viktigt. 

Föräldrar måste ju få bli arga (vilket många helt förståeligt visar genom att höja rösten) på sina barn, likaväl som barnen får bli arga på sina föräldrar. Men var drar man gränsen? När övergår tillrättavisningar och vanliga gräl till misshandel? Svaret är väl egentligen ganska enkelt - när barnet far illa - men det är fortfarande desto svårare för en utomstående att upptäcka. 
  
Fysisk misshandel får även mer uppmärksamhet i exempelvis media och i den värld jag arbetar i, skolvärlden.  Som lärare har jag anmälningsskyldighet vid misstanke om att ett barn far illa. Det pratas mycket om och vi har fått fortbildning i hur man kan upptäcka  att ett barn utsätts för fysisk misshandel, men psykisk och verbal misshandel talar man mindre om (se även SOSFS 1997:15). Jag får ibland känslan av att det är något som "helst ska skötas inom familjen", att man inte vill lägga sig i andras gräl.  Det gör det naturligtvis inte mer okej, bara svårare att definiera och upptäcka.

Men, till syvende och sist, så är det barnen vi måste ha i fokus. Barnen och deras välmående. Som någon skrev i en kommentar till mitt förra inlägg; barnen är det viktigaste vi har.


Ur FN:s konvention om Barnets Rättigheter:

"Artikel 19
1. Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavares eller annan persons vård."