Anam Cara

"Jag orkade mig iväg till solariet iallafall. Min kropp är trött och min rygg värker,ajajaj. Känner mig utbränd. Skulle behöva åka på en SPA resa någonstans snart känner jag. Undrar vilket som är bäst?hm."

"Ska klä på mig och ta en lång powerwalk runda snart. Skönt att rensa tankar och tänka positivt. Sen får jag se vad jag ska göra resten av den här dagen....Men en sak är säkert,jag är utbränd."   Linda Rosing

Det riktigt kliar i mig att få kommentera denna C-kändis blogginlägg men lämpligt nog har hon valt att stänga av kommentarsfunktionen. Kanske lika bra det då hon har skrivit mycket kring detta ämne de senaste dagarna som verkligen fått mig att gå i taket. Därför blir det ett inlägg skrivet i affekt och helt utifrån egna upplevelser. Det är säkerligen inget välformulerat debattinlägg och det lär finnas hål i argumentationen för den som känner för att leta sådana men det är vad jag tänker och känner, just nu.  

För det första; man "känner sig inte lite utbränd". Är man "totalt utbränd" som hon påstår sig vara, då blir man inte bra av en spa-helg eller en fika med kompisarna. Man orkar inte festa, tvätta, städa eller powerwalka. Och man orkar definitivt inte sitta och skriva om det... Du klarar för det mesta inte ens av att inse att och reflektera över att du faktiskt är "utbränd".

Är du "utbränd" (d v s är diagnosticerad med utmattningsdepression som det kliniska begreppet egentligen lyder) då hjälper det inte att "tänka positivt", att se en rolig film etc, åtminstone inte i det första, mest akuta läget. Då får du vara jävligt glad om du tar dig ur sängen på morgonen, för att inte tala om att borsta tänderna och ja visst ja, frukost kanske? Självklart är det till stor hjälp för tillfrisknandet om man är positiv och försöker göra saker som man mår bra av men det tar tid innan man ens orkar tänka i de banorna. Den första tiden är det en utmaning bara att överleva.

För en tid sedan slog tidningarnas löpsedlar upp nyheten att Charlotte Perelli var utbränd. I artikeln kunde man läsa att hon var "totalt utbränd" och att läkaren hade sjukskrivit henne i två veckor. Två veckor!? Mina första två månader som sjukskriven gick åt till att försöka få själva existensen på rätt köl igen.

Jag blir rent ut sagt förbannad på alla, kända och okända, som svänger sig med begreppet som om det vore ett modeord. Det har blivit något man tar till när man känner sig sliten men till vilket syfte? Är det för att få tröttheten att låta mer dramatisk eller bara ren okunskap? Denna "mode-utbrändhet" känns ärligt talat som ett hån mot oss som verkligen drabbats.
   En sak är dock säker, 99 % av de som påstår sig vara "utbrända" har inte ens nosat på det allvarliga sjukdomstillstånd det faktiskt är.

Jag har varit där och jag är på god väg ut ur utmattningsdepressionen men det har tagit mig dryga fem år (om man räknar bort de två åren före då jag egentligen borde ha satt stopp, innan det gick så långt att min kropp gjorde det) och en jäkla massa arbete. Min väg tillbaka till livet har lett mig till nya bekantskaper, nya tankar och handlingar och på sätt och vis är jag nog en helare människa idag än jag hade varit om jag fortsatt i samma gamla hjulspår. Jag kan inte säga att jag är glad över sjukdomen, det är inget jag önskar någon, men jag börjar känna att jag har gjort det bästa av det som blev.
   Jag vet inte om jag någonsin kommer att bli hundraprocentigt återställd med allt vad det innebär men jag är glad för varje litet steg i rätt riktning.