Anam Cara

Jag känner mig väldigt identitetslös just nu. Jag är vilsen och vet inte var jag hör hemma, vem jag är.

Jag har aldrig känt att jag är värd något bara för att jag är jag. Nyckelorden har alltid stavats prestation och duktig. Mitt värde har, i mina ögon, aldrig varit annat än summan av mina prestationer.

I skolan var det bra provresultat, höga betyg, och bra idrottsresultat. På universitetet blev mitt värde istället att vara engagerad i allt möjligt. Jag trivdes med att ha en fulltecknad kalender plus mängder med post-its överallt. Jag växte när någon annan uttryckte beundran för att jag orkade med allt. Då var jag Någon!

När jag sen började jobba lade jag ner oerhört mycket arbete på praktiska saker. Jag var den som alltid hade full koll på allt, jag var "Den duktiga", som alltid höll ordning, som alltid hade tid att hjälpa andra etc. Mina "misslyckanden" hanterade jag genom att jobba ännu mer.

Sedan kom kraschen och med den krisen. Sjukdomen och sjukskrivningen har lett till en rad stora, och nödvändiga, förändringar i mitt liv men jag har en lång bit kvar att vandra. Jag har många av de teoretiska kunskaperna men har ännu inte lärt mig att omsätta dem i praktiken. Det leder till att jag ofta gör mer än jag borde, eftersom jag inte vet var mina gränser går.

Simpla hushållsgöromål, som tvätt, disk och städning, kan få mig ur balans i flera dagar efteråt. Jag känner mig ofta distanserad från verkligheten och vardagen och kan inte förstå hur jag någonsin ska kunna bli en del av den igen. Tittar på min omgivning och undrar vad de har som jag saknar. Vad är det som gör att de klarar tillvaron men inte jag? Vad är det som fattas mig?

Den här förlamande tröttheten skrämmer mig enormt, har jag verkligen inte kommit längre än så här? Jag har under de senaste tio åren varit totalt utbränd, förkolnad och söndersmulad. Jag behöver lära mig att bygga upp hela mitt liv igen från grunden men jag är rädd att även den har tagit skada och att jag aldrig någonsin kommer att återfå en full arbetsförmåga eller ett "normalt" liv. En rädsla som jag gör allt för att undertrycka eftersom jag är rädd att om jag uttalar orden så kommer det att bli sanning.

Oron och ovissheten gnager som ett vildsint djur i bröstet. Suger ut all kraft och slickar i sig de sista dropparna av mitt självförtroende.
   Jag känner så oerhört starkt att jag aldrig, aldrig kommer att komma tillbaka "på riktigt" igen. Den känslan får mig att vilja strunta i allt vad arbetsträning och rehabilitering heter. Gömma mig under täcket, sjunka ner i en fåtölj i en mörk biosalong eller hoppa på ett flyg till något land vars namn jag inte kan stava till. Vad som helst bara det innebär en flykt undan verkligheten för en stund.

Jag var en gång den där duktiga studenten med toppbetyg, den där engagerade personen med tusen järn i elden, den duktiga, alltid väl förberedda läraren. Men det var då. Den en gång så duktiga flickan existerar nog inte längre. Nu känner jag mig bara vilsen.

Vad är jag nu?
Vem är jag nu??