Anam Cara

...och det känns förbaskat otäckt. Jag vaknade tidigt imorse i full panik, övertygad om att jag hade försovit mig och höll närapå att lyfta telefonluren för att ringa jobbet när jag insåg att jag faktiskt inte skulle dit. Det tog säkert en timme innan det stresspåslaget lade sig. 

Med posten droppade det in en hel del broschyrer och prospekt för olika utbildningar, jag har inte läst dem så noga ännu men nog finns det ett och annat som jag gärna skulle vilja göra. Det största hindret är väl pengar eftersom de flesta kurserna kostar ett antal tusenlappar som jag inte äger.

Något har jag i alla fall tagit tag i, jag har bokat in mig på en yogakurs och på en personlig konsultation på ett yogacenter här i stan. Nästa onsdag börjar kursen och redan imorgon ska jag på konsultationen, delvis för att de vill undersöka min rygg innan jag börjar för att se så att min skada inte utgör några hinder. Det tror jag inte att den gör och det var även ortopedens uppfattning men det är väl bra att de vill ta det säkra före det osäkra. Jag som är i stort sett novis inom yoga är bara glad åt att de tar väl hand om mig. 
Det känns aningens läskigt, nu ska jag ge mig in på ett område som jag inte alls behärskar och inte har kontroll över.

Jag har även bokat in mig på ett Självkänsle-seminarium med Mia Törnblom. Jag har hört mycket om henne, både positivt och negativt och det ska bli intressant att få bilda mig en egen uppfattning. Eftersom min självkänsla i det närmaste är lika med noll så kan det ju inte gärna bli sämre.