Anam Cara

Det är väl märkligt hur mycket man kan identifiera sig med ett yrke!? När jag under förra veckan satte upp mål för mig själv att kämpa mot under den närmaste tiden var ett av dem att inte vara mitt yrke, att lära mig att vara jag - Jenny istället för jag - läraren. Det är ett mål som jag kommer att få kämpa hårt med märker jag nu. Det har inte gått mer än en vecka sedan jag slutade jobba och jag känner mig redan identitetslös.

Jag känner också en oro över vad jag ska hitta på. Jag önskar att jag hade ett klart och tydligt mål, ett "drömjobb" att sträva efter men jag vet ju inte alls vad jag vill göra. För många skulle det säkert kännas befriande att ha ett tomt blad framför sig men för mig känns det mest frustrerande och stressande, knepigt nog.

Jag stressar också upp mig, kanske helt i onödan, över ekonomi, försäkringar osv. Eftersom exempelvis alla mina försäkringar är kopplade till mitt fackförbund så vet jag inte vad som händer med dem om jag skulle byta fack. Men jag ska kolla upp det så att jag slipper oroa mig över det, skulle det vara så får jag helt enkelt ta den biten då.
Visst vore det underbart att bara kunna strunta i allt sånt där men faktum kvarstår ju, räkningarna ska betalas.

Idag har jag i alla fall skickat iväg några ansökningar till diverse arbeten, inom helt andra områden än skolan, mest för att se om jag har någon konkurrenskraft på arbetsmarknaden. Det ska bli intressant att se vad jag får för respons på dem. Håll gärna en tumme!