Sekundstrid
(...eller "En morgon med SL"...)
Ytterligheternas kamp.
Väntan skapar stress skapar väntan skapar stress.
Iskalla fötter trampar otåligt. Oroliga blickar riktas mot den än så länge tomma kurvan. Avgångstiden är sedan länge passerad. Stressade blickar på klockor och mobiltelefoner. Ett försiktigt sneglande på de övriga i kön. (Vänta eller ge upp, hur tänker han där borta?)
Äntligen! En skymt av rött.
En redan till bristningsgränsen fylld 80-talsbuss med grav syrebrist slirar in mot hållplatsen. Ytterligare ett tjugotal morgon- och reströtta resenärer klämmer sig in. Bussen slirar sedan med knapp nöd ut i trafiken igen.
Chauffören tänjer på hastighetsgränsen och tar sista svängen i halsbrytande hastighet. Tvärbromsar tio meter före hållplatsen (en sedan länge invand anpassning till tågstationens entré). Bussen öppnar dörrarna och släpper ut sin last av jäktade pendlare, ivrigt trampande likt ungdjur på väg mot sommarbete.
Massan väller nerför trapporna, genom spärrarna. Det likaledes försenade tåget står redan inne. De lyckliga periodkortsinnehavarna hinner med, resten får vänta en halvtimme på nästa tåg. (Det är ju faktiskt inte tillåtet att resa utan giltig biljett, och hör sen!)
Ombord på tåget bultar hjärtat fortfarande av tidspressen. Sneglar på klockan och kalkylerar sekunder. Det kan gå! Tåget glider in vid perrongen, bussen står fortfarande inne. Men dörrarna dröjer och en irriterad stämning uppstår. Äntligen släpps vi ut. Hinner precis påbörja spurten uppför trapporna då det icke existerande kommunikationssystemet gör sitt och bussens dörrar, helt tidtabellsenligt, suckande går igen och den lämnar stationen. Antiklimax.
Återstår bara att återigen meddela arbetsplatsen om försenad ankomst, försöka lugna det rusande hjärtat och det gnagande samvetet.
Att gilla läget - igen.