Anam Cara

Många tankar och idéer for genom mitt huvud inför det här temat, som ju bjuder på en oändlig massa tolkningsmöjligheter. Den jag till slut valde kan förvisso verka väldigt konkret men har dock en djupare innebörd, för den som hänger med i mina tankegångar och mitt kanske en aning flummiga resonemang:

Jag arbetar i förskolan och där ägnar vi mycket tid åt att lära barnen att säga just "stopp", men kanske framför allt att respektera när andra säger det. Att respektera den symboliska men väldigt tydliga gräns som sätts upp bara genom att säga själva ordet. Och tydligare än så kan det nästan inte förklaras, stopp betyder stopp - oavsett om det uttrycks genom ord eller fysiska hinder.

Stopp i form av stängsel eller grindar, staket eller murar är väldigt tydliga markeringar men ändå ofta möjliga att överskrida. Detta gäller såväl yttre, fysiska, stängsel som inre, mentala. Vissa kan tyckas irriterande eftersom de stänger ute en från något som man önskar man kunde få uppleva på närmare håll. Andra är vackra i sin blotta existens, oavsett syfte.

Men; för vems skull finns gränsen där? Och är det okej att överskrida en gräns bara för att det är möjligt? Är det inte så att vissa stopp finns där just bara för att sätta stopp, även om de är aldrig så symboliska och obetydliga i storlek? Ett sätt att stänga ute - eller inne - någonting som inte bör släppas fritt, något som kan skada eller skadas om inte hänsyn tas till stoppmarkeringen.

Och där får det vara stopp (!), innan jag svävar ut ännu mer i flummiga tankegångar och stora ord.
   Det blir arkivbilder den här veckan, av två anledningar. Den ena är den samma som förra veckan, min fot tillåter ännu inga längre utflykter. Den andra anledningen är något mer symbolisk, dessa bilder får nämligen, utöver det jag redan beskrivit här ovanför, representera min önskan att få ett stopp på vinter och kyla.

            
(Bilderna kommer från, i tur och ordning, Gotland, Sundsvall och Turkiet)



Fler bidrag hittar du på